Som forskare roar man sig

Genom att operera ödlors ögon upp och ner har man kommit på att de stackars varelserna inte kan lära sig fånga flugor igen. Synreceptorerna ger felaktig information. Stackars ödlor.

Glädjekorn

Fantastiskt vad mycket bättre man mår av lite träning och sol. Att plöja igenom litteraturen jag släpat efter med känns inte lika tungt längre. Faktiskt nästan lite kul. Och dessutom får jag snart äta nybakat bröd och dricka te till ”Gilmore Girls”. Det är så man nästan börjar spontandansa av glädje.

Tala från hjärtat

Att tala mina tankar, innan tiden trasar sönder möjligheterna, har blivit mitt främsta mål. Igår talade jag till Videokillen, talade om för honom att han var fantastiskt vacker – och sedan var jag långt därifrån. Han hade en bedårande flicka med sig, så min försynta hand på hans arm när jag sökte hans uppmärksamhet kommer nog förbli vår enda fysiska kontakt. Jag har i alla fall talat mina tankar.

Franska ådran

Den lyser med sin frånvaro. Jag är varken kvinnligt chic, eller kan göra en fransk manikyr. På håll, utan kikare, då kanske det ser iaf lite ok ut.

Instängd

Lejonpojken hör av sig sådär ”sporadiskt” som man gör när man tänker på hur man hör av sig. Och han glömde sin halsduk här. Så typiskt tjejigt. Jag kanske borde vara glad att någon vill leka sådär fär jag har blivit en tjockis (och nu tänker ni att nej det där stämmer nog förmodligen inte men det gör det). Inga kläder sitter som de borde och jag funderar nästan på att skaffa mig en personlig tränare för mina sparade pengar. Det kommer förmodligen vara värt alla tårar.

Idag är det dans på klubb som är planen men jag känner mig för osnygg för att vara på humör.

Nöjespark

”Vem är du egentligen??”
Ja, vem är jag egentligen? Eller snarare hur är jag, för vem jag är har jag nog lyckats hitta bland alla dammiga livskriser. Så Lejonpojkens fråga och stora ögon ledde inte till mer eftertanke än om jag verkligen vill åka hans karusell när min egna är så mycket bättre. Jag kom fram till att nej, testkörningen gav inte mer än en snabb kick. Det är inte snabba kickar jag vill ha.

Tillrättalagda tillfälligheter

Jag börjar undra hur öppen jag är. Sanndrömmar och föraningar kommer för ofta. Jag såg en pojke på håll idag och tänkte att det borde vara J. Vilket det självklart inte var. Han har inte funnits i mitt liv på 4 år. Han lämnade landet. Och han kom tillbaka och stod där idag, nästan utanför min dörr. Det är för mycket förflutet i luften för att inte betyda någonting.

Det kanske handlar om att gå vidare. På olika sätt. J. förlorade sin bästa vän för fem år sedan. Palindromet förlorade sin för ett år sedan. De är vackra varelser ur mitt då, kastade in i mitt nu. Det kan inte bara vara tillfälligheter.

Palindrom

Hur en doft och en röst kan få insidan att le. Tryggheten att ligga sked med ett av de vackraste minnen man bär med sig. Han är mitt palindrom, osande av nostalgi. Han är min första kärlek, min första förlust. Han är tillbaka och vi kan se varandra i ögonen och le trots att världen rasar. Och den här gången tänker jag inte tappa bort hans hand. Vi har redan för många förluster.

Gamla vanor

Det är lite som att jag saknar mellanläge vad gäller vissa saker. Som att medvetet le med ögonen. Det senaste halvåret är det bara Chico som tagit mig till den medvetandenivån. Kanske var det så att han startade en process för plötsligt finner jag mig själv mitt i utelivets centrum och fast i dess tankekarusell. Och en kväll gör inget mönster men jag har varit där förut, när jag livnär mig på uppmärksamhetskickar och glänser lite med ögonen innan jag drar vidare.

Tefat

Kommer ni ihåg de där blå och rosa tefaten man köpte för en krona i kiosken när man var liten? Vi trodde att det fanns knark i vissa av de där, väldigt få av dem men det fanns. Vi var kanske 8-10 år och åt oss illamående på de där tefaten.