Jag är opaxbar

När jag inte är mitt ölhävande, purrande jag – jaget som fäller dråpliga kommentarer och spelar på kvinnlighet för att snärja den manliga bekantskapen, eller som lyser av galen glädje och flörtar med alla omgivande ögonpar – då känner jag en viss osäkerhet kring mig i vissa av mina kretsar. Jag beter mig inte som jag skall, som jag borde, i mitt skulpterade fack. Framför allt tror jag det är min tysthet som blir till ett osäkrat vapen, att jag ler och håller mig lugn, nöjer mig med att lyssna och prata utan att driva på.

Ibland är det faktiskt skönt att bara vara, att känna kropparna värma runt sig och dricka långsamt.

***

”Jag är opaxpar.” Så sa jag igår. Vilket ledde in samtalet på ämnet sexualitetens vara eller icke vara. Och jo, visst är det så att jag är svår att röra mer än ytligt, men det handlar inte om att vara opaxbar. Jag tycker bara inte om när någon annan pratar om mig som ett objekt man kan bestämma över. Opaxbar och korthårig gör mig inte heller sexuellt samkönad, inte heller det faktum att jag igår fann de kvinnliga varelserna mer intressanta än de manliga. Jag hade nog följt dem om det inte var för att jag skulle gå på bio i stilla ensamhet.

 

Ät ditt jag

Jag hade tänkt mig den gyllene medelvägen. Den svenska lögnen. Korgen fylldes med diverse nyttigheter, sådär nyttigt man kan få till en pizza. Dinkelsiktat mjöl och motorvägen rakt in i ”du är vad du äter”- träsket. Och chokladglass för att fylla helgens kvot av synd. Vem kunde ana att jag skulle ligga och kvida med magsmärtor efter det där? Magen sväller och sväller och jag känner mig gravid med en luftballong. De kvidande rörelserna under huden förstärker graviditetsmetaforen avsevärt. Samma rörelser håller mig hemma även ikväll. För andra kanske det skulle kunna tolkas som om jag vore inne i en pågående mutering till asocial nattvarelse, men det är en väldigt smal bild av verkligheten.

Nina illustrerar bättre än mig, jag är bra på att låna.

När jag inte skriver själv, läser jag

Jag minns första gången jag läste en hel text av Jonas Gardell. Det var det fantastiska lilla juldramat ”Mormor gråter”. Och jag grät, jag grät hysteriskt. Sådär som jag gör när skrattet mattar ut varenda liten muskel i kroppen som ett spontant gymbesök. Nu har jag hittat hans blogg och förväntar mig inget annat än att jag till sommaren kommer ha den perfekta magen att glänsa med på stranden.

Karamellströssel

Vinden fläckar rutorna med sälta, på insidan täcks vaniljen av karamellströssel för att göra det grå lite gladare, lite mera saga. Genom mörkret tränger en doft av amber fram, artificiell som resten livet när ögonen har slutat se annat än löven på marken, frosten. Förbipasserande skor, ”Varför har de så bråttom?”, kantstötta, nedslitna sulor. Ibland besvärande glansiga.

Det saknas något, alltid något obestämt, denna gången värme. Konkret abstrakt, sort har mindre betydelse. Någon slags värme. Fingrarna har en lätt nyans av blå, men det ser inte det minsta adligt ut, det känns inte adligt. Vaniljen med karamellströsslet fasar kropp med sinne, framkallar en sorts balans. När kroppen rör sig utåt vänds ansiktet mot vinden som fläckar kinderna med sälta.

Mäns och kvinnors psykiska (o)hälsa

I min litteratur jag just nu försöker läsa utan att arbeta upp en allt för stor irritation står det;

”Man kan konstatera att de vanligaste formerna av psykiska problem för kvinnor är depression och ångesttillstånd, medan det för männen är alkoholberoende.”

Är det bara jag som finner den uppdelningen omöjlig och suspekt? Letar man efter tendenser man på förhand bestämt sig för att lyfta fram så självklart hittar man dem. En förenkling av den komplexa verkligheten kan alltid manipuleras till fördel för de egna avsikterna, även om jag här tycker det är ovanligt genomskinligt att man söker finna skillnader utan att riktigt problematisera sina uttalanden. Visst finns det i artikeln en viss problematisering kring samhällets påverkan och hur de förväntingar som ställs på kvinnor respektive män påverkar, men det är främst klassificeringen av problem jag motsätter mig.

”Gröt är vackert”

Jag hade kunnat vara på spelning ikväll. Jag hade kunnat dricka ölen. Jag hade kunnat gjort det om jag inte varit pank. Om jag inte köpt en hög biobiljetter till filmfestivalen. Nu har jag ju någonting att se fram emot, fem stycken något för att vara exakt, men jag hade kunnat vara på spelning ikväll.

Så jag har mest tyckt synd om mig själv den här dagen. Tyckt synd om mig själv och druckit the. Och ja, analyserat manligheter i filmen Tillsammans. Kön är så konstruerat, ja det är det vi får lära oss och lära varandra. Genom att titta på film. (Och även om det är både intressant och roligt så kan jag inte sluta tänka på att jag nog skulle passa bättre in i kursen om missbruk eller psykisk ohälsa.)

Insomnia som personlighetsdrag

Eftersom jag var ledig idag sov jag ut och trodde att det skulle skapa lite balans i min kropp. Icke, hur kunde jag ens försöka lura mig själv att någonting sådant skulle hända? Visserligen har jag trollat bort i stort sett all disk och visserligen har jag pluggat en del, men vid fyratiden och mörkrets intågande var det någon som klubbade mig i bakhuvudet och jag föll ihop i soffan. Ett par timmar senare vinglade jag upp igen och försökte mig på lite mera studier men koncentrationen var borta.

Det har börjat bli ett mönster mer än en tillfällighet och det oroar mig. Någon liten tanke i mitt bakhuvud säger mig att det handlar om kontroll, rädslan för att falla, för att ge efter. Något säger mig även att jag inte bör gå den där vägen av självanalys eftersom det bara kommer hålla sömnen borta ytterligare ett par timmar. Yterligare ett par av de timmar jag behöver för att ta mig upp klockan sju, och för att klara av en dag av föreläsning, filmanalys och redovisning. När jag är trött blir jag blank och det passar inte in i den seminarieundervisning kursen är uppbyggd kring. Imorgon måste jag nog bryta min avhållsamhet från kaffe för att överleva.

Kanske man skulle byta till Tinkerbell

John Blund har hängt hos mig hela dagen. Matat mig med drömmar sådär som han brukar när han hälsar på om dagarna. Självklart minns jag ingenting längre eftersom jag inte skrev upp mina underliga tankar när jag vaknade. På grund av detta besök har jag inte fått mycket gjort, inte så mycket som jag velat. Tog mig iväg till skolan för ett trött studiebesök av en man som vid anblicken av oss intog försvarsställning. Jag blev lite besviken, samtidigt tyckte jag lite synd om honom eftersom han inte verkade få fram det han önskade. På hemvägen handlade jag. Youghurt, frukt och varma koppen – dagens näringsriktiga föda. Diskberget har växt istället för att reduceras och varje liten del av det får mig att må dåligt. Men jag luktar gott och skall läsa en Mansmyt som kvällsaga så jag har anledningar att må bra med. Dessutom har receptet kommit på posten. Perspektiv och fokus.

Insomn(i)a

Det är måndag, och har varit så i en timme. Jag har än så länge skött mig ganska bra. Borstat tänderna, funderat på en kaffefri vecka (något hälsoprogram på tv agerar nattlig mardröm) och planerat morgondagens ”to do”. Nu borde jag falla i ljuv sömn, gå på superdate med John Blund. Tyvärr verkar det som att jag blivit dumpad så ole dole doff, inatt blir det Mansmyter och Kinesisk Historia.

Health or survival?

How will you survive?

Någon har möblerat trapphuset med en grå soffgrupp. Kanske är den till barnen som brukar ha kalas i trappen utanför min dörr och tjuvröka i förrådet. Eller så kanske det är trapphusfest på gång? Det skulle kunna bli intressant.

200 g choklad och fem minuter blir lätt 100 g choklad och illamående. Det har varit en bra vecka så jag försöker tänka att det är ok. Det får mig även att tänka på en vän som uttryckte att man får skylla sig själv om man är tjock eftersom man själv stoppar i sig maten. Framför allt tänker jag på hur hur arg jag blev över att hon inte erkände matmissbruk som någnting allvarligt och för många övermäktigt. Jag är inte tjock, kanske för att jag har skapat mig en någorlunda fungerande strategi. Jag undviker helt enkelt att ha mat hemma. Speciellt snabblagad. Nu är chokladen slut och jag vill kräkas men det kan jag inte så istället inväntar jag ångesten med ett glas vatten.