Ord är så mycket mer än en samling bokstäver

”Hon sade att hon gärna dansade med mig.” Det var allt jag hörde innan jag sjönk tillbaka in bland de varma kropparna, lät musiken välja mina rörelser. Munnen smakade av järn, euforin var upplöst. På vilket sätt hade jag trott att det skulle vara annorlunda nu? Jag var fyra år igen men på något sätt nådde jag upp till bardisken, ”Whiskey tack, med is!”, inga protester.

Farfar hade kallat mig sin prinsessa och sedan gick vi på begravning. Farfar var med sa de men jag såg honom inte. Någon sade att han var däruppe, pekade på taket och jag undrade vad det var för fel på denna någon eftersom farfar inte kunde gå så bra och verkligen inte klättra runt i ett tak. Vi åkte hem, mamma grät. Det gjorde hon ofta.

Whiskeyn sög med sig järnsmak och obehag ner i magen, bäddade in. Ett djupt andetag och jag växte flera år. När jag var liten lekte jag ofta med äldre barn, men så hände någonting. De började röka och jag fick inte längre vara med på alla hemligheter. Plötsligt var jag för liten. Jag tittade efter mina vänner i den dansande massan och skymtade ett par. Nu för tiden var de nästan alltid yngre. Pojken jag talat med, eller snarare talat till, var förmodligen yngre han med. Honom såg jag ingenstans.

….. och tanken går vidare. Nästa gång skall vi skriva om någonting som väcker obehag. Även om högläsning av egna prestationer inte gillas av mina nerver så var den delen av dagen bättre än den senare. Jag kände mig hämmad, instängd och oförmögen att gå utanför min safezone. Den visuella presentationen var annorlunda och kanske gjorde det mig lite obekväm. Kanske var det bara inte rätt kväll.

Som att vilja bita på naglarna

Som B sa så är jag nog lite nervös över verkligheten, jag rör mig bra i gränsland och känner mig blottad i strålkastarsken. Men det är klart nu, snart sover det någon annan här. En parantes som väcker fjärilarna och polerar min självmedvetenhet. Det är inget livsavgörande möte, snarare som att vakna och med en björnunges upptäckarlust nyvaket blinka mot en värld som förändrats.

En vecka går fort…. sedan är det bara att fortsätta.

Doin’ nothing

Jag väntar på ett mail.
Funderar på vad skatorna pratar om.
Och hur mycket pengar jag behöver ta ut från banken.

Borsta tänderna, klä på sig och ta sig iväg. Ibland är det så jäkla svårt.

A chance is gonna come

Jag tappade mitt busskort och alla de andra viktiga korten för ett par dagar sedan. En snäll busschaufför ringde 118118 för att hitta mig och lämna tillbaka. Jag fick smyga ut på bussplan, gömma mig för tornet och hitta rätt blåa monster för att lyckas vinna tillbaka de spärrade korten. En ganska trevlig liten utflykt.  Utflyktade vidare för att möta upp några fulla vänner, blev severad öl av en gammal pojkvän, insåg att säkra kort ökar frustrationen och sedan åkte jag hem. Själv… och alldeles för tidigt för en bartender.

Beach 2008

Jag har inte rört på mig ordentligt sedan jag kom hem från Skottland, och det känns. Energin börjar dala, obehagskänslor rota sig. Skall snart iväg till stan för att köpa mig ett träningskort för att reda ut trasslet innan det blir allt för stort. Bergen i Hong Kong är större än Arthur’s Seat men de skall gå lika lätt.

Tillbaka till gå

”Jag stannar nog hemma” tänkte jag när jag vid sextiden steg upp för andra gången. En timme senare var jag påväg mot stan, mot Kellys. ”Mat” tänkte jag ”inget mer”. Men hur kan man sitta på pub, äta pizza, titta på vännen med ölen, utan att ta en själv? ”En är ju nästan som ingen” tänkte jag. Så var det tid för påfyllning och växeln kändes tung i fickan. ”Whiskey är ju gott, som godis.” Det blev så, och så en till. Vart kom den där extra ölen ifrån?

Ikväll skall jag leka med D. Ikväll skall jag fira sista dagen som 26 år ung.