Korn

Att må dåligt helt i onödan. Hyra film för att forma tankar, fylla med bilder. Apelsiner och leverpastej. Att sakna någonting som aldrig riktigt var, kanske för att det inte tycks bli – någonsin. Svälja mer än man som liten klarar av. Helt i onödan och samtidigt helt nödvändigt.

Skrika inåt. Önska ungdomens förmåga att agera ut. Kan lite galenskap vända upp och ner på allt, kan det balanseras? Inget bröst att vila mot, ingen godnattsång. Så mycket som är fel, så lite att prata om.

Some people ride the wave

”Hej snälla bandbokare kan ni plocka hit Devendra Banhart?” sa jag för ett ganska bra tag sedan. Och jovisst, såklart han kommer och spelar för mig.

Blind Melon – No Rain

Fan fan fan

Minne

Och när vi snubblade därifrån pallade vi äpplen och stampade vattenpölar på varandra. Jag blev blöt upp till rumpan. När jag vaknade trodde jag att jag var hemma, sedan två sekunders panik innan jag kom på vart jag var. Sedan fundersam eftersom jag inte såg Kim och jag hade en dubbelsäng alldeles själv. Han hade lekt plockepinn med spagetti och somnat på soffan. Sedan satt jag halva dagen i soffan och väntade på att mina byxor skulle torka och pratade om regressionsterapi, samhällsgrupperingar, familj och vänskap.

Jag tror det var den dagen jag träffade hans pappa, den dagen jag inte fick hjälpa till med frukosten han fixade åt mig. Youghurt, kaffe och rostade mackor. Den helgen då han sänkte muren och litade på mig.

Vi har inte pratat på ett år och jag måste bearbeta skulden i att jag inte delade med mig av mig själv sist. Att jag valde bort till fördel för mer stabilitet. Jag behövde det för att klara mig genom sorgen efter Linus och det är nog inte så mycket det som att jag tänkte imorgon där i slutet av januari.

Enda dikten jag skrivit i år postade jag samma dag som Kim valde bort livet. Kanske finns det inget sammanhang, kanske gör det. Egentligen spelar bara känslan roll.

Jag klipper mitt liv i små små bitar
strör det för vinden
konfetti
som fastnar i ditt hår
eller skavs under dina fötter

Blänkande solkatter upplöses i ett ihärdigt regn
jag dunstar alltid i värmen
följer vindarna till havet, kurragömma bland vågor och krus

Du tycker om mig då, om sommaren
du tycker om mig fri

 

Fan ta dig om du dör

Det finns tillfällen jag tänker att det är tur att jag har erfarenheten, för att strax efter må illa över det absurda i vad jag nyss tänkt. Men det är så. Erfarenhet skapar trygghet även i det man mest av allt önskar slippa.

Just nu är jag arg. Arg och besviken. På mig själv och på honom. Jag lovade mig själv att inte mera tänka ”imorgon” när det gäller mina vänner, men det var precis det jag gjorde och nu sitter jag här och det är försent, igen. Och jag söker efter smärtan men finner bara ilska och besvikelse… kanske är det vad jag behöver känna för att orka med just idag men jag vill kräkas ut det, gråta och gå vidare.

Jag vill vrida tillbaka klockan till den där dagen det pratades om dig och jag sa att jag skulle ta kontakt (hade ju tappat ditt nummer med alla andra) men gick på bio och tänkte ”imorgon”. Några dagar senare var det redan försent.

Nostalgitrippande

Precis så

Utan möjlig ersättare

Det är dagar som den här, när jag tänker för mycket, som jag tänker dig tillbaka. Det är när fötterna fryser jag lutar mitt huvud mot din axel och låter minnen leva, bara lite för jag vill inte slita ut. För om jag glömmer är jag rädd att det kommer göra ont som när du föll ur mitt fysiska liv.

Meningen med möten

Hud mot hud genom nostalgiska andetag och det känns ok, kanske till och med bra.

Rädslan för närhet försvann och jag tillät mig… hur tillät jag mig? Minnena är genomskinliga av vin, inte riktigt greppbara. Hud mot hud som att kyssa dåtid och göra nutid i en parantes. Inte någon gång tänkte jag hans fingrar skulle röra, beröra något i mig slumrande. Så oförutbestämt underligt.

B sa det var det bästa som kunde hända. Hud mot hud. Att jag behövde. Kanske har hon rätt, kanske är det så att jag måste våga och sluta fly. Sluta vara orörbar.