Ord är så mycket mer än en samling bokstäver

”Hon sade att hon gärna dansade med mig.” Det var allt jag hörde innan jag sjönk tillbaka in bland de varma kropparna, lät musiken välja mina rörelser. Munnen smakade av järn, euforin var upplöst. På vilket sätt hade jag trott att det skulle vara annorlunda nu? Jag var fyra år igen men på något sätt nådde jag upp till bardisken, ”Whiskey tack, med is!”, inga protester.

Farfar hade kallat mig sin prinsessa och sedan gick vi på begravning. Farfar var med sa de men jag såg honom inte. Någon sade att han var däruppe, pekade på taket och jag undrade vad det var för fel på denna någon eftersom farfar inte kunde gå så bra och verkligen inte klättra runt i ett tak. Vi åkte hem, mamma grät. Det gjorde hon ofta.

Whiskeyn sög med sig järnsmak och obehag ner i magen, bäddade in. Ett djupt andetag och jag växte flera år. När jag var liten lekte jag ofta med äldre barn, men så hände någonting. De började röka och jag fick inte längre vara med på alla hemligheter. Plötsligt var jag för liten. Jag tittade efter mina vänner i den dansande massan och skymtade ett par. Nu för tiden var de nästan alltid yngre. Pojken jag talat med, eller snarare talat till, var förmodligen yngre han med. Honom såg jag ingenstans.

….. och tanken går vidare. Nästa gång skall vi skriva om någonting som väcker obehag. Även om högläsning av egna prestationer inte gillas av mina nerver så var den delen av dagen bättre än den senare. Jag kände mig hämmad, instängd och oförmögen att gå utanför min safezone. Den visuella presentationen var annorlunda och kanske gjorde det mig lite obekväm. Kanske var det bara inte rätt kväll.

Minne

Och när vi snubblade därifrån pallade vi äpplen och stampade vattenpölar på varandra. Jag blev blöt upp till rumpan. När jag vaknade trodde jag att jag var hemma, sedan två sekunders panik innan jag kom på vart jag var. Sedan fundersam eftersom jag inte såg Kim och jag hade en dubbelsäng alldeles själv. Han hade lekt plockepinn med spagetti och somnat på soffan. Sedan satt jag halva dagen i soffan och väntade på att mina byxor skulle torka och pratade om regressionsterapi, samhällsgrupperingar, familj och vänskap.

Jag tror det var den dagen jag träffade hans pappa, den dagen jag inte fick hjälpa till med frukosten han fixade åt mig. Youghurt, kaffe och rostade mackor. Den helgen då han sänkte muren och litade på mig.

Vi har inte pratat på ett år och jag måste bearbeta skulden i att jag inte delade med mig av mig själv sist. Att jag valde bort till fördel för mer stabilitet. Jag behövde det för att klara mig genom sorgen efter Linus och det är nog inte så mycket det som att jag tänkte imorgon där i slutet av januari.

Enda dikten jag skrivit i år postade jag samma dag som Kim valde bort livet. Kanske finns det inget sammanhang, kanske gör det. Egentligen spelar bara känslan roll.

Jag klipper mitt liv i små små bitar
strör det för vinden
konfetti
som fastnar i ditt hår
eller skavs under dina fötter

Blänkande solkatter upplöses i ett ihärdigt regn
jag dunstar alltid i värmen
följer vindarna till havet, kurragömma bland vågor och krus

Du tycker om mig då, om sommaren
du tycker om mig fri

 

Konfetti i ditt hår

Jag klipper mitt liv i små små bitar
strör det för vinden
konfetti
som fastnar i ditt hår
eller skavs under dina fötter

Blänkande solkatter upplöses i ett ihärdigt regn
jag dunstar alltid i värmen
följer vindarna till havet, kurragömma bland vågor och krus

Du tycker om mig då, om sommaren
du tycker om mig fri

Karamellströssel

Vinden fläckar rutorna med sälta, på insidan täcks vaniljen av karamellströssel för att göra det grå lite gladare, lite mera saga. Genom mörkret tränger en doft av amber fram, artificiell som resten livet när ögonen har slutat se annat än löven på marken, frosten. Förbipasserande skor, ”Varför har de så bråttom?”, kantstötta, nedslitna sulor. Ibland besvärande glansiga.

Det saknas något, alltid något obestämt, denna gången värme. Konkret abstrakt, sort har mindre betydelse. Någon slags värme. Fingrarna har en lätt nyans av blå, men det ser inte det minsta adligt ut, det känns inte adligt. Vaniljen med karamellströsslet fasar kropp med sinne, framkallar en sorts balans. När kroppen rör sig utåt vänds ansiktet mot vinden som fläckar kinderna med sälta.

(…11)

Relation och motreaktion
när jag drar mig undan
Puls
Puls
Puls

Reaktion mot relation
gör jag det svårt att komma nära
Andetag och andnöd om vartannat
Puls

(…10)

mina ord
fantasilösa foster
aborterade känslosvulster
i bästa fall dödfödda
missfall i sjunde månaden
jag når aldrig riktigt fram

(…9)

duggregn mot min hud
och jag vänder huvudet mot smekningarna
slutna ögon öppet sinne
du finns överallt

(…8)

avstånd
som en ständig närvaro
stäng av
stäng av
stäng av när du sätter på
när jag vrider mig
under din alltför försiktiga beröring
du berör mig inte
en ständig närvaro
av avstånd

(…7)

det är en reaktion på vår relation
hur jag problematiserar varje möte
analyserar och förtränger
för att hitta en förklaring som passar mig
att passa in dig utan att inkräkta
utan att framkalla känsloerektion
och utan att respektlöst riva sönder nuet

(..6)

Jag har en fallenhet att falla
för det jag minst behöver
det jag allra helst söker
någon som du.