Summa kardemumma

Vaknade med en huvudvärk farligt flörtande med migrän. Inga tabletter kvar, såklart, så fick knåpa ihop hemmakur med mycket och starkt kaffe plus översaltade ägg. Hokus pokus, mirakel händer – jag mår ganska ok. Ett halvt glas rödvin var nog för min känsliga kropp, som om jag inte redan visste det.

Det var en stackars flicka på festen som pratade om hur vi inte skulle behöva berusningsmedel om vi levde i ett jämställt samhälle. Försökte förklara för henne att hon inte skulle kunna uppnå sin utopi eftersom ett samhälle består av individer med olika och föränderliga behov. Hennes tanke om konstant nöjdhet skulle dessutom utveckla en leda i samhället, en fantastisk grogrund för ångest. Hon verkade inte gilla mina motargument. Faktum var att jag utvecklade ett behov av att motargumentera allt hon sa. När jag dessutom skrattade när hon gjorde stor skillnad på sig själv och ”20-åringar” efter att jag sagt att jag kände mig gammal på krogar med tonårsmentalitet (själv var hon 22) så lämnade hon rummet. Jag är inte snäll, men det var faktiskt roligt. Förhoppningsvis kunde hon ta det, hade hon kallat mig farmor hade jag skrattat med.

För ett par dagar sedan var jag på Night Rider. Att gå på teater den kvällen var för att göra någonting roligt och upplyftande. Pjäsen var varken rolig eller upplyftande. Snarare dyster, mörk och sjudande av ångest. Välspelad, men inte vad jag behövde. Efteråt gick jag hem och tittade på en dokumentär om kometer. Rymdens drivved som skulle kunna utplåna jorden. Eller kanske bara en stad av London-storlek om vi har tur. Upplyftande.

Jo, jag mår bra.

Solar Plexus

Det är inte bara en stark visuell upplevelse att gå på Solar Plexus på Teater Trixter, utan genom musikens och rörelsernas synkretism kommer ett djupare budskap. Det är frågor om identitet, tillhörighet och förtryck i en föränderlig värld. Det är buskap och frågeställningar som inte kommer nå varje åskådare på samma sätt utan tolkningsmöjligheterna är öppna åt varje individ att förhålla sig till på ett personligt plan. För mig var den en timmes långa föreställningen fantastisk på flera plan och jag rekommenderar alla som kan att ta sig till hamnen nedanför Masthugget, där Teater Trixter huserar, för att ta del av en fantastisk upplevelse och stödja Göteborgs kulturliv.

Premiär lördag 14e oktober.
Sista föreställningen fredag 24e november.

Kvällens kulturella dos

Efter utläggningar om asocialt beteende skall sinnena först matas med Solar Plexus ”en svart humoristisk berättelse om rasism, förtryck och drömmen om ett värdigt liv” som det står i beskrivningen. Efter det är det And Then Happiness tur att imponera. Tredje gången på Stickys scen kan nog räknas som ett erkännande från arrangörer, men det är publiken som räknas.